9 Oktober 2010

Det hela började på morgonen på lillasyster Maddes födelsedag den 8 oktober. Vattnet gick helt spontant hemma runt klockan 9. Robin kom hem och vi skrattade och stirrade omkring som snurriga hönor full av förväntan. Storsyster Annika och Filip kom hit och Annika satt och klockade värkarna. Fick snabbt täta värkar med 2-3 minuters mellanrum.

När klockan var 12 satte vi oss i bilen och åkte in. Värkarna var fortfarande hanterbara men ganska jobbiga och täta. När vi kom in sattes Ctg och jag blev undersökt. Öppen 4 cm och idag skulle det bli bäbis (trodde vi ja). Fick bada och provade lustgas. Vid denna tid hade jag regält ont. Kändes som jag kastades runt i smärtan och värkarna var så täta att jag inte fick vila i mellan. Det enda jag fick fram var -ge mig ryggmärgsbedövning! Bedövningen sattes 14.45. Underbara bedövning! När klockan var 17 undersöktes jag igen och var helt öppen. Därefter avtog mina värkar och värkstimulerande dropp sattes in. Timme efter timme låg jag och hade små värkar.

Droppet höjdes till max och jag kände fortfarande inga kraftiga värkar. När klockan började närma sig midnatt kom läkaren in och sa:

- Ja, du förstår väl att bäbisen inte kommer komma ut den riktiga vägen. Den ligger alldeles för högt upp för att hjälpa till mig sugklocka så vi får göra ett kejsarsnitt.

För mig kändes det som att hon lämnade ett dödsbesked. Det var fruktansvärt. Dom förbetedde mig inför operationen och jag sa att jag hade ont i vänster arm där droppet suttit. Barnmorskan som höll på att koppla bort droppet ropade på de andra i rummet och dom kom och tittade. Kanylen som suttit i blodådern hade åkt ur och satt sig i skinnet på mig. Jag hade i skinnet på undersidan av armen en stor ballong full med dropp. Droppet hade aldrig kommit in i blodet på mig. Därför kom aldrig värkarna igång igen.

Operationen gick ganska snabbt ca 20 minuter. Det var det värsta vi upplevt någonsin men helt magiskt ändå. Efter mycket slit hördes tillslut ett litet skrik. Ett underbart litet skrik. Klockan 00.49 föddes vår dotter Ines. Vilket ögonblick. Det blev inte på moster Maddes födelsedag men väldigt nära :) Därefter är det ganska dimmigt för mig. Väldigt kaotiskt och omtumlande men ändå en upplevelse i sig.

När vi fått vårt eget rum kom läkaren in till mig och ursäktade att det blivit som det blivit. Det hela med droppet var en ren läkarmiss som nu skall utredas. Det är deras uppgift att hålla koll på så att sådant fungerar.

Det var en jobbig upplevelse som jag hoppas jag inte får uppleva igen och om vi skaffar ett syskon till vår älskade lilla Ines så hoppas jag det går den naturliga vägen.

Vi är så jätte lyckliga nu och all smärta jag har går över när jag tittar på vår guldklimp. Vår älskade fina lilla Ines! Efterlängtade lilla underbaring! Detta är verkligen livets mening. Nu börjar livet på riktigt.